Förstoringsglas och tänder – kriminalteknik och rättsodontologi i samverkan

En artikel som beskriver några samverkansområden som skribenterna Anna Jinghede och Tony Möörk höll ett symposium kring vid den årliga riksstämman i odontologi.

Identifiering av avlidna

Det är polisens ansvar att identiteten fastställs på anträffade avlidna. Det har flera skäl: juridiska (rätten till begravning), kunna inleda förundersökning, (bodelning), ekonomiska (livförsäkring) och humana.

Identifiering med hjälp av tänder är en välbeprövad och mycket säker metod. Tänder är extremt motståndskraftiga och individspecifika vilket är en fördel även då andra metoder inte är möjliga, exempelvis vid brand, kraftig förruttnelse och skelettering.

Tandidentifiering är en komparativ metod, som även innefattar fingeravtryck och DNA samt förutsätter att det finns jämförelsematerial hos någon tandläkare. I Sverige besöks tandvård relativt regelbundet, till skillnad från i många andra länder. Vid större internationella katastrofer kan det ställa till problem, då brist på dentalt jämförelsematerial kräver att man måste förlita sig till mer tidskrävande metoder.

Då en person anmälts försvunnen inhämtas AM-uppgifter, AM = ante mortem = före döden, från bland annat anhöriga och tandvården. När en kropp anträffas så undersöks denna och PM-uppgifter, PM = post mortem = efter döden, dokumenteras. AM- och PM-uppgifter, som exempelvis fynd relaterade till munhåla och tänder, jämförs sedan och en slutsats formuleras. Så lite som en tand kan räcka för att identiteten ska kunna fastställas. Om annat dentalt jämförelsematerial än ett foto på individen i livet där framtänderna framskymtar saknas, kan så kallad superimposition tillämpas. Tekniken baseras på att foto på den anträffade skallen digitaliseras och läggs över porträttbilden. Är identiteten positiv kommer anatomiska strukturer i ansikte, käkar och tänder att sammanfalla.

Associativ identifiering sker genom konfrontation med anhörig och genom jämförelse med till exempel ett körkort. Dessa metoder bör undvikas med anledning av risken för misstag och felidentifiering. Den avlidnes utseende kan vara kraftigt förvanskat på grund av förruttnelse och dödsorsak. Vidare kan ett löst föremål som anträffas på en kropp, exempelvis ett körkort, teoretiskt sett tillhöra någon annan.

Anna Jinghede, leg. tandläkare och kriminaltekniker
Tony Möörk, kriminaltekniker, Tekniska roteln i Örebro